Plastikkirurgin har förlorat en pionjär och trotjänare
Ingemar Fogdestam har somnat in efter en tids sjukdom och en lång livsgärning i plastikkirurgins tjänst.
Han basade på avd 37 Plastik Sahlgrenska, där alla blivande plastikkirurger gick sina första stapplande steg inom ämnet. Med sitt korrekta sätt och militäriska hållning drevs kliniken och kirurgin i hård disciplin. Vi var alla i respekt för våra överordnade och naturligtvis tjänstvilliga.
Våra dåvarande seniora överläkare inom Plastikkirurgin var alla skolade under Professor Bengt Johanssons anda och det var mera av ”learning by fear”. Mycket av andan och disciplinen satt kvar i väggarna 10 och 20 år efteråt.
Ingemar var mentorn för oss alla som alltid ställde upp. Han var HELT outtröttlig och bjöd på sina kunskaper och fingerfärdigheter.
Ingemar var Mikrokirurgen med stort M och det förväntades av oss yngre att nyfiket och outtröttligt följa de mikrokirurgiska ingreppen. Stundtals kunde vi få frågor och den som inte var påläst riskerade framöver mindre av Ingemars omfattande berättelser och kunnande. Vem ville inte ha tillgång till de kunskaper Ingemar besatt!
Stundtals kunde operationerna hålla på i många timmar, ibland så att dag blev natt och natt blev dag igen. Det hände att vi underläkare kroknade. Då kunde vi mötas av oförstående blick från Ingemar. ”- Är du törstig? Svälj saliv.”
Men kom man väl under Ingemars vingar var hans generositet gränslös.
Ingemar var en pionjär inom många områden och bl.a. var han den som tekniskt utvecklade och utförde bröstrekonstruktioner med TRAM-flap.
Ingemars ytterligare berömliga insats var att att tillsammans med ortopeden Bertil Romanus hjälpa barn med diagnosen kongenital tibia pseudartros. Rekonstruktionen med fri fibula gav barnen ett nytt liv.
Brandkatastrofen natten 30 oktober 1998, då jag som framjour och Ingemar som bakjour kämpade oss fram genom nattens alla akutfall och vidare på morgontimmarna, genom akuta handläggning av brännskador på IVA med intubation, vätska ordinationer, smärtlindring och escarotomier bedside, skapade en ömsesidig respekt. Plastikkirurgiska kliniken hade minst 6 månaders (årslång) vård av brännskador, hantering av anhöriga, inklusive imamer, media och sjukhusledning för att ro iland överbelastningen.
Något halvår senare var Ingemar och jag inbjudna till Grekland och Brännskadekongress för att berätta om våra erfarenheter. Ingenstans i nutida världen hade någon plastikkirurgisk klinik erfarit ett skadepanorama som i Göteborg.
När vi fick en lucka i programmet ville vi koppla av med jogging, annan gång med simning. Jag var vältränad och 15 år yngre än Ingemar, men med nöd o näppe kunde jag hålla hans takt.
Kuriosa: I Ingemars lägenhet på Guldheden hade han med kranbil, låtit lyfta upp en stjärtvinge av stridsflygplanet Draken. En trofé för en flygläkare som tog en ansenlig plats i vardagsrummet. En klenod och ett bevis för hans hängivenhet för allt han gav sig in på.
Fredrik Gewalli
docent, överläkare